Få klyschor stämmer väl så bra som den om att tiden går så väldans fort. För det gör den verkligen. Snart har jag bott i Lofsdalen i ett helt år. Det trodde jag väl aldrig när jag rullade in med bussen den där första gången en ruskigt kall fredagskväll i början på december. Men livet blir sannerligen inte alltid som man tänkt sig och ibland måste man våga för att vinna. När jag i maj tog steget och flyttade på riktigt var det självklart med viss oro, inte för hur det skulle funka mellan A och mig, vi hade redan bott tillsammans i två månader innan. Nej utan just för at jag vet hur lätt jag blir rastlös. Kors i taket och tro det eller ej, men än så länge har ingen lappsjuka infunnit sig, och har en inte kommit ännu så litar jag på att den inte kommer att komma heller. När jag kom hem från resan förra veckan nämnde jag hur det verkligen kändes som Hemma när jag öppnade dörren till huset, och det gör det numera, Lofsdalen känns som hemma. Jag sa det till A och han svarade "det är för att jag är där ju" med ett leende. Jag tror han har rätt. Home is where heart is. Heart is where home is.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar